Den senaste veckan har varit den lyckligaste i mitt liv, sedan Lucas föddes. Då vi två blev tre och en familj. Då vi blev föräldrar. För det var lycka för mig. Men lyckan som infunnit sig i veckan, ja den slår nog allt. Lyckan över att jag har fått mitt barn att äta igen.

 

Efter vårt tuffa år, med leukemin och den gastrostomi som blev en enda stor komplikation där tre månader följde med kräkningar flera gånger om dagen, ingen viktuppgång, snarare nedgång, där vår enda räddning var, till slut, att en medicin togs bort och att kortisonet sattes in igen. Då var det första gången Lucas åt, men med hjälp av kortisonet. 

 

Det olycksamma tog inte slut där. Förkylningar, magsjuka och det värsta av allt, tarmbakterier som ger diarrér så gick vår prins ned allt han lyckats samla på sig från november till mars. Den lilla, lilla vikten försvann på en månad, som tagit fyra månader att uppnå.

 

Men nu, efter en chansning att sonda mellanskillnaden från det han ätit själv, upp till 240 ml av den otroliga kaloririka blandningen vi ger vår son, så har allt tvärvänt. Han äter allt själv, helt själv. Han håller i flaskan själv, vilket han aldrig gjort förut. Han äter en smoothiepåse på någon minut och störst av allt, han äter vår mat. Mindre bitar så som ris med sås, tuggar kött som åker ut igen men han gör det. Vi som haft sådana problem. 

 

Jag hoppas innerligt att detta är här för att stanna och bli bättre. Något annat finns inte i våra tankar. ♥