Julen 2014

 
För oss blev inte denna jul riktigt som vi tänkt oss. Det började redan tre veckor innan jul. Då blev Lucas låg i hans värden. Inget hände sen på över två veckor, då han fick lite feber den 19 december. Jag tänkte tusan inte chansa denna gång, utan valde att åka in direkt med honom till sjukhuset. Där blev vi kvar till måndagen och fick därefter åka in varje dag till sjukhuset för blodprover och antibiotika. Vi fick dela upp julfirandet från att vara här på juldagen till att åka till Mariefred på juldagen till Henkes familj och sen bjuda hem min familj i lördags. Men till slut fick vi fira jul och det är huvudsaken.
 
En tomtenisse som jag virkat och gett till mamma i julklapp. Jag måste virka en till
när jag ser hur fin den faktiskt blev. Mönster är härifrån.
 
Nu ser vi fram emot ett bättre år än vad 2014 har varit. Det har funnits glimtar av lycka, hopp och roligheter men de överväger just nu inte allt det dåliga som vi och framförallt Lucas har varit med om.
 
2015 ska ändå vara året då Lucas blir frisk, i alla fall avslutar hans cancerbehandling, Lucas fyller 2 och det största är att vi ska gifta oss.
 
Gott Nytt År!

Telefontider hit, telefontider dit.

 
Att sitta i telefon, i kö, har blivit mitt liv. Jag skäms, för att jag tar tid från Lucas att vara med mig, samtidigt som att det måste göras. Och man skulle ju kunna tro att det har att göra med Försäkringskassan för vår del, men icke. Just nu väntar jag på Lantmäteriet. Till dem måste man ringa när man vill bli av med ett servitut som belastar vår fastighet. Varför?
 
När vi köpte huset så fick vi veta att det inte fanns något bygglov på uterummet. Vi tänkte inte mer på det. Men när vi bott i huset i ca tre veckor så fick jag ett telefonsamtal från bygglovsnämnden. De sa att bygglovet inte blir godkänt. Vi hade ingen aning om att de förra ägarna skickat in ett bygglov i efterhand. Anlednigen till att bygglovet inte blev godkänt är för att uterummet står på så kallad prickad och u-märkt mark. Det innebär att man inte får bygga på den marken för att det kan gå kablar och ledningar där.
 
Vilket i vårt fall det gör. En telekabel och en vattenledning. Något som vi på ett sätt fick veta att de fanns vid köpet men inte vart de gick. Det har varit en jäkligt jobbig period med mycket telefonsamtal, mail, ritningar hit och dit. Men nu vet vi vart exakt telekabeln går och vart vattenledningen går. Och igår fick vi veta att telekabeln inte är i drift. Därför kommer det servitutet att tas bort, efter att fyllt i lite blanketter.
 
Alltså om kabeln vait i drift, så hade kanske hela vår altan stått i vägen. Nu kanske den prickade marken kan skrivas ner till bara det området där vattenledningen går och därmed rädda vårt uterum. Och egentligen hela altanen där spabadet och poolen står också. En soppa rent ut sagt. Något som jag egentligen inte orkar med med tanke på våra jobbiga år med Lucas, men snart så kanske detta kan bli vår fristad. Så som det var tänkt från början.
 
Ett tips till alla som tänker köpa hus. Kolla upp servitut innan och hur marken ser ut som huset står på. Hade vi verkligen kollat upp allt (vilket tar otroligt lång tid, och skulle alla kolla upp sånt här så skulle aldrig ett hus säljas) så hade vi kanske inte köpt detta hus. Med tanke på att altanen, poolen och uterummet faktiskt är olovligt byggt. Nu börjar en process att övertala bygglovnämnden och den som kan skriva ner den prickade marken att faktiskt godkänna allt. Men det får kanske vänta till början av nästa år. 
 
 

Mera bakning.

 
Det har varit ganska tyst från mig som sagt var. Men det ska det bli ändring på, som sagt var. Det är verkligen skönt att få skriva av sig, oavsett vad det handlar om. Tyvärr har även kameran legat mycket i en låda, och det både skäms jag för samtidigt som jag är arg på mig själv att jag inte fotat mer, speciellt Lucas, har inte mycket kort på honom ifrån sommaren till exempel. Tråkigt men sant. Och det ska det också bli ändring på.
 
Därför tänkte jag bjuda på lite bilder från när vi bakade, pepparkakor en dag och så lussebullar en annan dag. Lucas sov när jag gjorde lussebullsdegen och vaknade precis som jag stjälpte upp degen på bänken för att börja knåda och göra bullarna. Typiskt men sånt är livet.
 
 
När vi bakade pepparkakor så var inte Lucas intresserad alls, han hörde ju ordet kakor (som är det enda ordet förutom nej och mamma som han säger) så han ville äta degen bara. Men då vi har pepparkaksformar som ser ut som lastbilar, traktorer, flygplan mm så hjälpte han till att stansa ut figurer en stund i alla fall.
 
 
Jag är en människa som älskar traditioner, så detta är något som jag ska göra med Lucas så länge han vill. Nästa år kommer det nog gå lite bättre dock.
 
 

amanda

min verklighet och när verkligheten är orättvis

RSS 2.0