Träning


Nu, peppar, peppar, så känns det som om att jag har kommit igång med träningen. I måndags så begav jag mig till B.A.B.Y runners team vid vasavallen. Jag hade tur dock. Inget löppass, i te mer än uppvärmingen och så många sextiometers ruscher varvat med lunka/gå tillbaka till start som man orkade på fem minuter. Sedan var det två stationer till och det var rörlighet och styrka. 

Och igår så gick jag till Mälarlunden och körde tabata med Jenny från Balanze. Och idag var jag ute och gick 7 kilometer. Dålig tid men vi var uppe och kikade på Lucas framtida dagis och då blev det både uppför och skogspartier. Haha.

Få se om jag hinner med något mer pass i veckan. Hoppas kunna gå på tabatan imorgon också, om Lucas är lika duktig då som han var igår. 


Rätt eller fel - i mammavärlden..

 
Jag sitter i soffan framför datorn och tvn. Jag ska försöka att bara kolla på tv medan Lucas får sitt första mål mat och jag äter frukost. Lucas sitter inne på hans rum och pillar med hans leksaker. Ibland hör man ett muuuu eller traktorljud, så jag vet att han lever. När Lucas är lugn och inne i "hans" värld, då smiter jag undan. För att få sitta själv en stund. Men är detta rätt eller fel? Ska jag alltid, alltid vara med honom för att ha koll?
 
Mår vi bra av det? Att ständigt ha koll?.. Visst finns det en liten oro i mig att han ska lyckas bita av något och sätta i halsen men samtidigt så vet jag att inget litet ligger på golvet som han kan sätta i halsen. Nu kom han och avbröt mig, tröttnade efter en stund och kröp vidare. Haha. Självklart kollar jag till honom var tredje minut ungefär. För oron vill ju inte släppa. Men om jag har koll redan nu, hela tiden, blir han självständig senare? Jag vet, han är ett år. Men när ska man börja annars?
 
Två rum är ett big no, no att vara själv i. Badrummet och köket. Han kan klättra i köket och nå knivar nu, öppna luckor och komma åt både en vass matberedarkniv och diskmedel. Så är har jag koll! Säger ajabaja när han öppnar fel luckor. I badrummet är golvet hårdare och då han, som alla andra barn inte har rätt balans ännu, riskerar att slå i huvudet så får han bara vara där när jag är där. Och självklart så finns det tvättmedel där också. Där har han ännu inte fattat att man kan öppna luckorna men det är ju bara en tidsfråga. 
 
Nu står han åter igen vid soffkanten och sträcker fram ena armen. Han vill ut och gå. Så nu tackar jag för mig.
 
 

Sömnlösa nätter

 
Äntligen så har Lucas börjat bli frisk från magsjukor och tarmbakterier.. Nu blev han dock förkyld på kuppen också men det börjar ge med sig också. Efter sex veckor med att inte fått behålla maten så har det vänt, och förhoppningsvis (ta i trä) så håller det i sig nu. Har varit såå jobbigt att se revbenen på honom, huden i ljumskar och armveck som det fattas fett i, usch. Om det ändå bara var cancern som var vårt bekymmer. 
 
Och sedan i lördags ungefär så har Lucas sovit dåligt och varit extremt mammig. Jag har inte fått många lediga stunder från honom och när jag väl satt ner honom så gapskrek han till jag tog upp honom igen. Idag kunde Hneke sitta mig honom utan allt för mycket skrik medan jag lagade mat. Skönt. Kan det ha att göra med maten också kanske?!!
 
Och både natten till måndag och till tisdag så var Lucas halvvaken under i stort sett hela natten. Det gick så långt under båda nätterna att jag gick ut med honom i vardagsrummet, tände lampan, satte honom på golvet vid leksakerna och så gick jag och la mig på soffan och sov. Bra mamma va? Men efter ett tag, vet inte alls hur lång tid det tog, så stod Lucas vid mig, jag somnade om, vaknade igen och då gick vi in och la oss igen. Tråkigt, men jag vet ju att många har det värre på den fronten.. Men för oss som inte är vana så är det tortyr. Men inatt så sov han hela natten, han fick dock komma in till oss någon gång. Det är ju så skönt att få ansiktsmassage av sitt barns fot när man sover..
 

amanda

min verklighet och när verkligheten är orättvis

RSS 2.0