Rätt eller fel - i mammavärlden..

 
Jag sitter i soffan framför datorn och tvn. Jag ska försöka att bara kolla på tv medan Lucas får sitt första mål mat och jag äter frukost. Lucas sitter inne på hans rum och pillar med hans leksaker. Ibland hör man ett muuuu eller traktorljud, så jag vet att han lever. När Lucas är lugn och inne i "hans" värld, då smiter jag undan. För att få sitta själv en stund. Men är detta rätt eller fel? Ska jag alltid, alltid vara med honom för att ha koll?
 
Mår vi bra av det? Att ständigt ha koll?.. Visst finns det en liten oro i mig att han ska lyckas bita av något och sätta i halsen men samtidigt så vet jag att inget litet ligger på golvet som han kan sätta i halsen. Nu kom han och avbröt mig, tröttnade efter en stund och kröp vidare. Haha. Självklart kollar jag till honom var tredje minut ungefär. För oron vill ju inte släppa. Men om jag har koll redan nu, hela tiden, blir han självständig senare? Jag vet, han är ett år. Men när ska man börja annars?
 
Två rum är ett big no, no att vara själv i. Badrummet och köket. Han kan klättra i köket och nå knivar nu, öppna luckor och komma åt både en vass matberedarkniv och diskmedel. Så är har jag koll! Säger ajabaja när han öppnar fel luckor. I badrummet är golvet hårdare och då han, som alla andra barn inte har rätt balans ännu, riskerar att slå i huvudet så får han bara vara där när jag är där. Och självklart så finns det tvättmedel där också. Där har han ännu inte fattat att man kan öppna luckorna men det är ju bara en tidsfråga. 
 
Nu står han åter igen vid soffkanten och sträcker fram ena armen. Han vill ut och gå. Så nu tackar jag för mig.
 
 

Urusel dag och nervös!


Usch jag är så nervös! Om två och en halv timme sitter jag där. Men det kommer gå bra, det måste gå bra!

Och igår hade jag en usel dag. Eller, jo den var usel! Jag brukar inte skriva om Lucas sjukdom så mycket här men nu gör jag det ändå. Av någon anledning så kräks Lucas. Han är magopererad i somras och kräktes i tre månader efter det. Vi fick ett slut på det för två månader sen men för en månad sen började det om när han blev förkyld (det tar jag, han har sond och en massa annat skit) men nu är han frisk från förkylning men fortsätter att kräkas. Vi fick prata med en läkare som sa att han tycker Lucas ser helt normal ut och han är inte orolig över att han stannat i vikten igen. Nej ni är aldrig oroliga i Eskilstuna, aldrig! 

Vi kom hem och kräkningarna fortsatte. Jag surade ihop totalt och hade tanken på att lägga mig på soffan, vilket jag gjorde för en stund, och ligga där för all framtid. Vid halv sex så var jag beredd att gå till gymmet trots dagen. Kollade schemat och passet började inte fören halv sju. Piss, ner i soffan igen! Vid sex gör jag mig iordning igen och kommer till gymmet kvart över. Ber om att få en lapp till spinningen, som jag längtat efter så!!!, varpå Ulrika svarar att den "började för en kvart sen". Jaha säger jag och hejdå medan jag går ner till omklädningsrummet med tårarna brännande bakom ögonlocken. När jag blir själv i omklädningsrummet så släpper det bara. Jag sitter och grinar i gymmets omklädningsrum, och det som triggade igång det var att jag tittat på fel dag på schemat. 

Det kommer ner någon och jag samlar mig, viker ihop schemat varpå personen säger "Jaha, här sitter du och viker papper!" Det var min pappas kusin Anna som kommit och så fick jag gråta ut lite till. Det slutar med att vi skrattar och går upp för att träna. Jag klarade tio minuter på crosstrainern, 3x5 chest press och 3x5 seated row innan jag ger upp för att motivationen inte alls finns där.

Går hem och lägger mig på golvet i vardagsrummet och gråter floder. Henke kommer och håller om mig där på golvet, Lucas visar sin sympati genom att krypa (åla då) fram och dra mig i håret, unge!, och när han inte fick det så kröp han så han hamnade bakom Henkes rygg, tar tag och reser sig! Något som han aldrig, från mage och till stående, har gjort förut! Tårarna slutar rinna och en strimma av lycka går genom kroppen igen. Att han utvecklas trots för lite mat under en månad och med tanke på alla cellgifter, det får mitt hjärta att kännas lättare! 


Vart tog alla vägen?


Den senaste tiden så känns det som om att alla vänner lyser med sin frånvaro. Vi har ju en väldigt speciell situation med Lucas men det betyder ju inte att jag inte kan vara någon annanstans ett par timmar en kväll. 

Jag fick dock äta en otroligt god middag med fina, fina Sofia i fredags, tackar som tusan för det kära vän! Men jag försöker träffa fler men alla är upptagna. Jämt. Och många gånger är det mitt fel också. Men jag kan verkligen inte hjälpa att Lucas är och blir sjuk så att vi måste bli inlagda med honom. Men är vi inlagda i Eskilstuna nästa gång, om det nu händer och jag är uppbokad med vänner, så ska jag åka hem och ta till vara på den gången. Men usch vad jag har tröttnat på att försöka da ihop ett häng och gå ut och äta eller något annat. 

Henke var iväg igår med ett grabbgäng. Varför kan de planera någon vecka innan när inte tjejer kan det? Eller rättare sagt, jag kan det men många andra kan inte det. Synd. 

Lära känna ännu fler människor kanske? För att få komma ut och vara social. Ja då får det väl bli så. 


amanda

min verklighet och när verkligheten är orättvis

RSS 2.0