Huset

 
Åh vad vi trivs. Och vi håller på att fixa så mycket att jag varken orkar eller hinner att blogga.
Men nu har jag hittat min sladd till kameran så nu kanske det kan tänkas komma upp lite bilder också.
 
Vi har snart bott i huset i en månad. Vi blev helt klara med Lucas rum i helgen så då fick han flytta in dit. Dock så saknas det lite förvaring som jag ska köpa snart så att alla leksaker kan flytta in också. De ligger just nu kvar i hans "gamla" rum. Och i och med hans flytt till nya rummet så valde vi att ta bort ena sidan på spjälsängen och sätta dit en stödbräda. Han har aldrig klättrat ur spjälsängen, men vi vill snart skaffa en ny, större säng till honom så vi kan ligga i sängen med honom. Men hittills har nattningarna gått över förväntan. Han får somna i hans säng efter välling. Så småningom så ska vi börja läsa en saga när han dricker välling. Så man får ytterligare en mysig stund tillsammans. Och det bästa av allt, han har hittills (peppar,peppar) inte ramlat ur sängen ännu. 
 
 

Alltså vår son.

 
Alla föräldrar skriver om att deras barn är bäst, finast, underbarast och jobbigast då och då. Och så kommer det alltid att vara. Därför kommer ännu ett från mig. Med tanke på Lucas leukemi så tar han en hel del medicin. En varje kväll, en varje torsdag, en tredje morgon och kväll på lördagar och söndagar och så lite när han blir förkyld.
 
Den han får varje kväll, den får han i regel när han somnat. I munnen. Vi tar bara bort nappen, sätter in sprutan med medicin och han suger i sig den. Det är 1 ml, just nu, varje kväll. På torsdagar får han, just nu, 2 1/2 tablett som han tuggar i sig som godis. Och om han fick välja så skulle han dricka upp hela flaskan och knapra i sig hela burken.
 
På lördagar och söndagar får han 5 ml varje morgon och kväll och det är inte heller några problem med den. Ibland när vi glömmer att ge på kvällen så kan vi ge den på samma sätt som med kvällsmedicinen, han suger i sig den i sömnen.
 
Just nu är han förkyld. När vi ger nässpray, ja då sticker han fram näsan och låter oss ge honom den. Nu inatt så var han så hostig så då fick han, i sömnen, hostmedicin. Allt gick inte riktigt in då men nu när han fick den igen på morgonen så tog han allt utan att tveka. 
 
Vi hoppas och tror att detta ska fortsätta upp i ålder, att vi aldrig ska ha några problem med att ge medicin till honom, men jag är otroligt glad om han inte krånglar så länge han går på sin behandling. Men vår lilla prins är helt klart bäst, för sin ålder på 1 år och 7 månader, på att ta medicin. Vi är så glada och stolta över det. 
 
 

amanda

min verklighet och när verkligheten är orättvis

RSS 2.0