Fredagsmys

 
Ikväll, efter att jag jobbat fyra hela dagar, så kör vi lite fredagsmys. Så vi köpte en varsin glass, som vi ätit, och så tittar vi på Doobidoo. Älskar det programmet. Förra året hade vi ju lite annat för oss så vi missade i stort sett varje program. Och så hade Henke gjort hemmagjord pizza tills dess att jag kom hem. Och efter Doobidoo så blir det kanske en serie eller en halv film, beroende på hur mycket vi orkar. 
 
Men om tre veckor ser det lite annorlunda ut. Då är Lucas hos mormor och morfar och vi håller på att packa det sista inför vår flytt. Doobidoo kanske hinns med, en timmes paus, men allt ska vara packat och klart till lördagen, inte en endaste pinal ska finnas kvar i lägenheten. Inte mer än städsaker. 
 
Och det innebär att om fyra veckor så har vi vårt första fredagsmys i huset. Som jag längtar!

Klump i magen


Idag kanske jag räddar någons liv! Eller ja, kanske inte just idag, men den insatsen jag ska göra idag kanske räddar någons liv. För idag ska jag lämna blod för första gången! Jag är nervös. För nålen är jättetjock. Så om jag inte vågar titta när de tar vanliga prover på mig så kommer jag sitta bortvänd, blundandes med ögonbindel och mössan neddragen. Men snart är det dags. Jag sitter i väntrummet och virkar. Jag är så nervös att jag missar vad jag ska göra. Men jag kan rädda ett liv. Så det är anledningen till att jag gör detta! 

Tjat, tjat

 
Åh ni anar inte hur skönt det ska bli att flytta från stan! 
Det har varit så jäkla skönt att när det fattas något i kylskåpet eller i skafferiet att bara kunna sätta på sig skorna, ja om den andra är hemma såklart annars måste ju Lucas kläs också, och gå i en minut för att handla det man behöver. Det kommer jag sakna. Så jäkla mycket. Och just ikväll kan jag tycka att det är tråkigt att flytta också för att utanför Harrys, på baksidan av "vårt hus" så sitter en eller flera trubarurer och sjunger en helt underbar blandad repertoar. Även fast vi har fönstrena stängda så är det som om man försöker klämma ur det sista ur sommaren. Så mysigt.
 
Men något jag inte kommer sakna är helt klart alla förbannade bilar, tror dock det rör sig om en endaste bil, som under snart tio månader har sladdat och burnat här utanför. På den väg där det fins fem övergångställen på 300 meter. Jag vet att många sa till oss "hur ska ni överleva på helgerna?" och det har inte varit några problem. Vi har blivit väckta av nattklubbslivet färre gånger än vad man kan räkna till på en hand. Men det jävligaste jag vaknat av är just en bil, som det small om så jag trodde att jag skulle dö. Vi bor nära en väg i Vansö också, men förhoppningsvis så ska vi inte störas av det. Inte som här.. 

amanda

min verklighet och när verkligheten är orättvis

RSS 2.0