För ett år sedan var jag fortfarande gravid vid denna tiden. 1 mars. Vi hade kommit in i den månaden som vi helst av allt villa att vårt barn skulle födas i. Och på kvällen small det till. Och 4 timmar efter att värkarna börjat så låg han på mitt bröst. Den finaste lilla pojken vi någonsin kunnat tänka oss.

 

Ett helt år har passerat och vi har varit med om både glädje och sorg. Vi ljuger om vi säger att det har varit lätt. Det är inte lätt med barn, men svårare och jobbigare med ett sjukt barn. Men Lucas är fortfarande vår fina lilla kille. Som idag och imorgon får fira hans första födelsedag, på allra bästa sätt. Med ett kalas! Idag tar vi det bara lugnt och förbereder kalaset. Lucas springer glatt runt med oss i handen och ska till hans rum, tillbaka till vardagsrummet och så går det runt, runt hela dagarna.

 

Och hans utveckling går verkligen framåt.Häromdagen så tog han hans första stapplande steg, från Henke till mig, och bara för en och en halv vecka sedan så började han krypa, lite senare än vanligt, och nu kryper han nästan jämt. Ja, utom när han har oss i ena handen och drar iväg.