Usch jag är så nervös! Om två och en halv timme sitter jag där. Men det kommer gå bra, det måste gå bra!

Och igår hade jag en usel dag. Eller, jo den var usel! Jag brukar inte skriva om Lucas sjukdom så mycket här men nu gör jag det ändå. Av någon anledning så kräks Lucas. Han är magopererad i somras och kräktes i tre månader efter det. Vi fick ett slut på det för två månader sen men för en månad sen började det om när han blev förkyld (det tar jag, han har sond och en massa annat skit) men nu är han frisk från förkylning men fortsätter att kräkas. Vi fick prata med en läkare som sa att han tycker Lucas ser helt normal ut och han är inte orolig över att han stannat i vikten igen. Nej ni är aldrig oroliga i Eskilstuna, aldrig! 

Vi kom hem och kräkningarna fortsatte. Jag surade ihop totalt och hade tanken på att lägga mig på soffan, vilket jag gjorde för en stund, och ligga där för all framtid. Vid halv sex så var jag beredd att gå till gymmet trots dagen. Kollade schemat och passet började inte fören halv sju. Piss, ner i soffan igen! Vid sex gör jag mig iordning igen och kommer till gymmet kvart över. Ber om att få en lapp till spinningen, som jag längtat efter så!!!, varpå Ulrika svarar att den "började för en kvart sen". Jaha säger jag och hejdå medan jag går ner till omklädningsrummet med tårarna brännande bakom ögonlocken. När jag blir själv i omklädningsrummet så släpper det bara. Jag sitter och grinar i gymmets omklädningsrum, och det som triggade igång det var att jag tittat på fel dag på schemat. 

Det kommer ner någon och jag samlar mig, viker ihop schemat varpå personen säger "Jaha, här sitter du och viker papper!" Det var min pappas kusin Anna som kommit och så fick jag gråta ut lite till. Det slutar med att vi skrattar och går upp för att träna. Jag klarade tio minuter på crosstrainern, 3x5 chest press och 3x5 seated row innan jag ger upp för att motivationen inte alls finns där.

Går hem och lägger mig på golvet i vardagsrummet och gråter floder. Henke kommer och håller om mig där på golvet, Lucas visar sin sympati genom att krypa (åla då) fram och dra mig i håret, unge!, och när han inte fick det så kröp han så han hamnade bakom Henkes rygg, tar tag och reser sig! Något som han aldrig, från mage och till stående, har gjort förut! Tårarna slutar rinna och en strimma av lycka går genom kroppen igen. Att han utvecklas trots för lite mat under en månad och med tanke på alla cellgifter, det får mitt hjärta att kännas lättare!